Review of Exped Scout Hammock UL

First of all I need to put in a disclaimer, I have only tried two hammocks for real. This one and the Sea To Summit Ultralight which is a totally different product than this one.

The Scout Hammock is a (almost) complete system with a hammock, tarp, and bug net. In addition you need some kind of insulation to sleep warm unless it’s really hot outside. The system weighs just under 1kg which is not superlight, but light enough for most people. The bug net is a part of the hammock so it’s not detachable, the tarp is seperate so it could be left at home. I use the Scout Hammock system for solo trips in forested areas regardless of if I’m expecting rain or wind. It has handled that well, although living space is limited in rain.

Exped Scout Hammock UL
Exped Scout Hammock UL setup.

My biggest likes about hammock camping in general is sleep comfort and the ease to find a camp spot (in mid and south Sweden). I sleep on my side and in tents on a nice inflatable mat I still twist and turn and wake up alot during a night, in a hammock lying diagonally sleeping on the side is no problem. Set up right and with the correct insulation I sleep great the whole night. Correct insulation means that I use an underquilt and a topquilt, which is the best system I’ve found. Using pads works OK, but it is not the best comfort. The ease to find camp spots is of course depending on the place you hike I have found the forests in mid and south of Sweden.

The Exped Scout Hammock UL is a great hammock with some versatile uses; is has a sleeve for camping mats, it is possible to turn it up side down to get rid of the bug net, you can pitch the hammock on the ground as a bug net and with the tarp over for rain protection. The ground pitch is not something I would suggest for frequent use.

Exped Scout Hammock UL
Exped Scout Hammock UL, without tarp. No poles in the bug net guy out points

Top Rope Solo Setup

Sometimes you just want to be alone, right? You also want to be climbing, which is typically done with a partner to belay you. There are techniques for climbing on your own with a rope to prevent you falling to the ground. Unlike Alex Honnold I think it’s nice to have a rope to save you. I would not advise a new climber to go rope solo, it takes some knowledge in rope technique and rope management. There are typically two ways to climb alone with a rope: Lead solo and top rope solo. Same as when climbing with a partner: lead climbing is a bigger challange and generates more dramatic falls. Start with a top rope!

Petzl Devices
There are as many variants of doing this as there is climbers out there (almost), the general principle is to have a system you can overview easy, back it up and understand what could generate issues. Petzl have a few guides on how to use their products as progress capture devices. Petzl General guidelines, Petzl setup 1 , Petzl Devices overview

My system is a variation of Petzl system. I use a Micro Traxion and a GriGri, that makes it fast and easy to transition to rapelling. Also it is devices that I previously owned.

Rapelling with my TR Solo setup. Traxion cam is open, backup knots on the white line.

Top Rope Solo: 2 ropes, 2 devices
My setup is focused on security and might be overkill. But it works good for me.
I use two ropes on a top rope anchor; one static 10mm line and one dynamic rope 9,5 mm. On the static rope I attach the Micro Traxion with a oval carabiner on the belay loop. The Traxion is held up by a shock cord around my neck (do not use slings or something that can hurt you in a fall). This makes a fall minimal, just a couple of centimeters. That is why I use static line for the Traxion, a potential fall length is minimal. If I would have used the Traxion on the dynamic rope there would be more movement of rope in the cam and I think that would wear the rope more. The cam consists of several metal teeth and I’ve seen videos of big falls on rope where the teeth shears the sheath of the rope. On the dynamic line I connect a GriGri2 (no modifications) with a DMM Belay Master 2 on a short sling girth hitched to my harness tie in points. I weigh down the rope with a half empty water bottle or similar, and when climbing the rope feed through the GriGri flawlessly. This would not work with an old scruffy rope with a worn sheath. So the dynamic rope is my backup to the Traxion, and they are totally independent on each other. At the top I can rapell down with the GriGri and lock the cam in open on the Micro Traxion. On the way up I do a few backup knots.

Top rope solo system weighted. Micro Traxion and GriGri

Gear I use
30 m dynamic rope 9,5 mm
30 m static rope 10,5 mm
Petzl GriGri with a DMM BelayMaster2
Petzl Micro Traxion with a DMM Oval Keylock girth hitched with a 30 cm nylon sling
Anchor building: 4-5 Locking carabiners, 2-3 Slings (120-180cm)
Rope protector! (or redirect the force from the climber on the anchor below sharp edges)

Micro Expeditions plans for summer 2019

It feels like spring is here in Stockholm so ideas for summer start to bloom. This is a few ideas, hopefully all of them can be executed.

Trail running 190km on Roslagsleden
Roslagsleden is a trail north of Stockholm, it’s 190km long and well marked. Windbreaks, water sources and resupplies are scattered along the way. That makes lightweight traveling possible. The idea is to bring essential gear, sleep in windbreaks, get food along the way in cafés or grocery stores and run the whole trail in 3-4 days. 2-3 nights out. That would be ~48 or ~64 km per day. I think that would be possible. I would pack sleeping bag, sleeping mat and some clothes in my Inov-8 Race Elite 24.

Glacier travel and alpinism in Kebenekaise
Last year I did a glacier travel course, and then climbed Kebnekaise from Nygrens led. This year the plan is to have a mobile camp and camp higher up in the mountain. Do longer linked traverses around Tarfala and Kebnekaise area. Kaskasapakte looks like a nice climb.

SUP Overnight trip
I’ve done two overnight trips on stand up paddleboard before. But just one night and short distances. The idea for this summer is to use Stockholms excellent archipelago transport system to get out easy with an inflatable stand up paddle board and then set of with a clear plan of where to find fresh water. There’s shops etc scattered in the Stockholm archipelago to it wont be to hard to find water and food.

Sailing to Gotland and Gotska sandön
I sail go to Visby for work in the summer, but the plan is to continue afterwards to Gotska Sandön, if weather and waves permit we take the SUP boards to shore and visit the nature reserve Gotska Sandön with it’s unique nature.

Solo climbing – NO NOT Free Solo.
I’ve done a fair amount of top rope solo with a GriGri and Micro Traxion. If you are a climber you know that top rope climbing is limiting in access and excitement. I’m going to try to lead solo on easy routes, mainly in Stockholm area. But the best trad climbing nearby is Simonsberget in Tunaberg, where I will try to spend some time this spring and summer. Andy Kirkpatrick a british big wall climber writes a lot of great material about climbing and gear.

Klättring utomhus i Stockholm

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Kartan innehåller ett litet urval av klippor i Stockholmstrakten. Fler klippor i Stockholm hittar du här.


Häggsta klättringsklippa i Stockholm
Häggsta klätterklippa i Stockholm

Det finns en liten sektion som är bultad, men hit åker man för tradklättring. Det finns flertal lätta leder allt från 8 meter till 50 meters multipitch. Generellt är det inte jättelätt att hitta bra säkringsplaceringar men övning ger färdighet. Rampväggen är lämplig att börja öva på, tydliga sprickor och rätt korta leder vars bultade ankare går att nå ovanifrån via en led med kedja att hålla i. Allmänt finns bultade ankare eller firningsankare på de flesta av lederna på Häggstaklippan och dit kan man promenera om man från parkeringen går upp i skogen och håller vänster, då hamnar man ungefär vid Fyrbultsväggen. Firningsankare etc är oftast anpassat för 60 meter rep, så det klarar man sig med.
Börja med Ekleden, Fyran och Direttissiman och när du vill klättra en “normsexa” på trad så heter leden “Omöjliga väggen”

Ta sig dit
En klassisk klippa i vid stranden av Albysjön. Rötter från 30-talet där klättring utvecklades i Sverige.

Sverigeföraren (ligger nere ibland). PDF som backup


Örnberget sva-partiet klätterklippa i Stockholm

En klassisk klippa för dem som gillar hårda överhängande leder. Men det finns faktiskt en sva-sektion med många lätta leder som passar bra att börja sin utomhus led-karriär. Välbultad och ganska långa leder med bra ankare. Den överhängande sektionen ligger uppåt backen och ser ganska respektingivande ut. Mellan sva-delen och överhänget finns en liten sektion (Candyland) med ett par leder runt grad 6. Leden Panta Rei 7A, står på många klättrares ticklist.

Ta sig dit
Klippan ligger vid Tullingesjön, enklast är att ta cykeln på pendeln och cykla sista biten (eller promenera). Det finns ingen parkering direkt vid klippan, parkera inte på vägen vid svaklippan, det har retat upp mängder av lokala boende.

27 Crags har en utomordentlig förteckning


Ekoberget klätterklippa i Stockholm

En bra klippa för många, finns en mängd leder i svårighetsgrad 5-7c+. Borrbultade leder, aning sva-ig klättring mestadels. Trevlig miljö med badsjö precis vid klippan.

27 Crags har bra information

Nacka kvarn

En trevlig klippa nära stan som man kan cykla till eller åka buss. Det går att parkera en bit ifrån klippan. Man kan sätta topprep om man går runt klippan från vänster då finns både riggningsankare och toppankare. Fina leder är Ignition 6b+ och Totalvägra 7a (som man kan träna på med topprep).

27 Crags har en utomordentlig förteckning


Allmänt så är cityklipporna roliga att besöka en gång för att ha gjort det, men klättringen har mer att önska. Det är oftast sprängklippor, kladdiga av avgaser etc. Men läget är ju optimalt om man vill hinna lite klättring i kvällssolen en sommarkväll. Några av dessa är: Kanalklippan, Münchenbryggeriet, Långholmen (Boulder med klassikern Houdini). Där Kanalklippan sticker ut som den med bäst läge och omgivning.

Top 5 Tips for Climbing Knowledge online

It’s not hard to find information and guides about anything online, climbing is no exception. The problem is to find good resources with correct information. Here is a list of five resources with high quality information (according to Out For More)

1. Petzl Tech Tips
Manufacturer of climbing gear and verticality equipment with a big section of their website filled with tech tips on everything from crevasse rescue to multi-pitch climbing. Great illustrations and Petzl is a really reliable source of information.

Online magazine with a variety of articles from tech to fun articles about different stereotypes in climbing.

3. SuperTopo Website and YouTube channel
One step towards more geeky climbing stuff. Big wall, trad etc. Great information and a good YouTube channel with a few gems.

4. UK Climbing
A good source for guides on alot of locations mostly Europe. Some gear review and articles.

5. Weigh My Rack
Gear gear gear, reviews, shop and everything in between.

Nordic Ice Skating in Stockholm

At last, the season for ice skating on lakes around Stockholm is under way. It has been for a while actually, and I’ve done a couple of trips. First the small and shallow lakes freeze up, this is fine in the beginning of the season when you just want to get out. When time pass and you get tired of skating small lakes, that’s usually when Stockholms really big lake Mälaren freezes in some parts. You get the feeling of freedom when there are big areas of ice. And then, at last, the salt water of the Stockholm archipelago freezes and this is when you really can do the longest and most spectacular ice skating tours.

Skating here is a unique thing, micro climates and shifts in the weather and temperature gives us the possibility of almost always during winter have ice. Snow melts, new ice appear, old ice get good after a clear cold night. It’s like magic.

I’m not going to touch a lot on security, but I think you should really know what you are doing before you get out on the ice in the winter. Every year people die.

If you want to start off, go on a tour or take a course here are some links:
Stockholms Guidebyrå
Ice Guide

Some inspiration from Nordic Ice Skating in Stockholm this season (2019)

Löpning på Sörmlandsleden 5:1 – 5:2 i mildvintern

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Att springa längre än 2 mil är en av mina favoritsysslor när man har lite tid över. Jag har sprungit Sörmlandsleden ett antal olika sektioner: tex Sörmlandsleden Handen till Ösmo och Handen till Huddinge. Båda ca 4 mil och trevlig löpturer som passerar genom naturreservatet Paradiset som är en av mina favoritställen för skogslöpning / trailrunning. Där kan man hitta ett antal rundor från 4 – 9 km som alla utgår från parkeringen och är välmarkerade.

Löpning på Sörmlandsleden en lagom kall vinterdag.

Men denna tur började i närheten av Nynäshamn vid pendeltågstation Nynäsgård och går norrut så långt man orkar. För mig räckte det att springa till Hemfosa, men man kan göra turen kortare eller längre efter egen smak. Det är detta som gör Sörmlandsleden till den perfekta långa löprundan, speciellt om man uppskattar stiglöpning / trailrunning. Man klarar sig utan karta då lederna är väl markerade (även från kommunal trafik).

Sörmlandsleden trainrunning löpning.
Sörmlandsleden löpning vid sektion 5:2 / 5:3

Denna dag var kylig och stigarna var i vissa områden riktigt isiga och eller snöiga. Jag sprang i vanliga trailskor, utan vinterdubbar. Men med Sealskinz-strumpor, vilket funkat bra för mig. Vanliga strumpor som blir blöta drar lite för mycket värme från fötterna. Med Sealskinz eller Neoprene blir fötterna blöta, men isoleringen gör att man inte behöver frysa. Jag har inte testat “vattentäta” löpskor, men har erfarenhet av vandringsskor och jag tror samma sanningar gäller löpskor. Mina slutsatser är att skorna och fötterna blir blöta oavsett material. Därför är det effektivare att se till att man kan behålla värmen med blöta fötter. Dessutom torkar vattentäta produkter lite långsammare. Just denna dag hade riktiga metalldubbar på skorna kommit väl tillpass, isfläckarna doldes lömskt av ett tunt lager snö på vissa ställen. Där det bara är snö greppar vanliga skor utmärkt.

Sektionerna 5:1 och 5:2 på Sörmlandsleden är inte de vackraste jag sett, men i min jakt på att se alla så var jag ändå tvungen att springa då de är så lättillgängliga. I Hemfosa finns ingen kiosk eller liknande vid pendelstationen. Ösmo har en affär om man rör sig en bit från leden.

Trail running: Sörmlandsleden Handen – Huddinge 31km

This is not an epic adventure, but it is a small piece in the puzzle called Sörmlandsleden in Stockholm. A well marked trail that I am working on running or hiking in sections. But mostly I find it to be a perfect trail to do long runs on. You can easily connect the trail with public transportation and you can adapt the length super easy. I really recommend all runners in Stockholm to try it. This saturday I took the commuter train to Handen and ran to Huddinge. Section 5, 6 (50%) and 6:1. It had been raining for a couple of days so the trail was a maze of water puddles – You will get wet feet. Around Gladö Kvarn and the last kilometers near Huddinge is road or dirt road.

The best part is no doubt the area called Paradiset where you run along a few lakes. The area has a couple of round trails that is well worth doing too. A good thing with running on Sörmlandsleden is that you don’t have to look on maps, gps or phones all the time. You just follow the orange markings and when the section start or ends there is a sign post with information and maps. It cannot be easier.

If you want to figure out some good sections for you to run, look at my Google Map over Sörmlandsleden. Makes it really easy to connect sections with public transport etc. There is no end to the possibilities!

Tips in swedish on running/löpning Sörmlandsleden from Nynäsgård

Madeira Hiking and Running

For us nordic citizen, Madeira is the perfect destination for outdoor activities during our winter season. Although the island has a pretty constant weather so you can visit anytime. I went there in late October to spend some time hiking and trail running. I did this solo, and without renting a car or taking taxis, all transportation with public buses. Which is a little bit of a project since Madeira is divided in different sections where different companies run the bus service. This is not a big problem but takes som planning to work out. My overall verdict to Madeira as a running and hiking destination is; superb. It’s affordable, great weather, nice people and awesome nature.

I did a couple of hikes and two days of running. I didn’t do really long runs or hikes, but that could easily be arranged if that is your goal.

I like paper maps, and always bring one together with a compass. I used the Madeira Tour&Trail map, in normal paper. Go for the super durable. Although most of the time I had my phone with Galileo Offline maps, where the free vector maps where great. Also OpenStreetMaps show a lot of trails and dirt roads that even Google doesn’t show. I gathered a lot of trails and put it in a Google map to get an overview of suggested trails from books etc.

Eastern Maderia Run: Vereda da Ponta de São Lourenço (PR8)
Take bus 113 from Funchal to Baia d’Abra, the trail starts right at the parking. It was one of the more crowded places, but the stunning views make it worth it. For a runner I would say it’s a bit short (~8km return), not a lot of vertical gain so you can do this pretty fast. You could continue past the parking to Canical or even Machico, or connect with my last run Caniçal – Porto da Cruz.

Vereda da Ponta de São Lourenço. Eastern Madeira

Classic Picturesque Mountains of Madeira: Pico Arieero – Pico Ruivo – Encumeada (PR1, PR1.3)
This is the classic peaks, Pico Ruivo and Pico Arieero, both easily accessed with car or taxi. Not as easy with bus. I wanted to do both of these mountains as an A – B tour with my full backpack so I could move from Funchal to São Vicente. I took the bus to Poiso and started walking towards the radar dome of Pico Arieero. With some luck I hitchhiked with a really nice swedish couple. I did these trails with all my luggage so no running. Both these trails consists of a lot of steps, up and down and a few tunnels. So the running is not flowy, and the steps can be slippery. Still doable of course. This is just something you have to to if you go to Madeira. You can get to it by car and go back and forth, or go even further than I did. I carried almost 10kg and tracked 18 km on my gps. From Encumeada I waited for the bus to São Vicente. Look at the timetable so you can adapt your trip and won’t miss the bus with 20 min and have to wait hours like I did (there is of course a snack bar so waiting doesn’t have to be suffering). There is a snack bar at the start in Pico Arieero and at Pico Ruivo the hut was closed although there was a toilet with tap water. The streams in the mountains are probably drinkable (I had a Sawyer filter as backup) but I didn’t have to try that. I carried ~2 liters of water.

PR1.3 Trail between Pico Ruivo and Encumeada
PR1.3 Trail between Pico Ruivo and Encumeada

I had good weather and the views are amazing, some part of the trail is really narrow with steep cliffs down both sides. The trail runs along the mountain sides and up and turns back and forth. This is a must do! Next time I would do it with a daypack and run where I could and try to get further for example Poiso – São Vicente which would include some gravel road and concrete roads.

Misty Mountain Run: Levada Fajã do Rodrigues (PR16)
I stayed at a small Hostel in São Vicente and with phone in hand I ran along roads and trails to the start of Levada Rodrigues. They way there was fun and part of the experience, no signs. The Levada was beautiful, the rain and fog enhanced the feeling of jungle. This Levada ends in a small waterfall where you have to turn back, through the longest levada-tunnel I tried. Bring a head torch.

Beach to Bushwack: Unnamed mountain.
São Vicente is located in a valley between two steep mountains in a very picturesque environment. There’s no officially marked trail starting in the town, but I spent some time looking at a map of the area and found a trail from the town to the east leading up the mountain and over it! Perfect! I started in town and hiked along the coast east until I found the road that went up the mountain, the road turned to a gravel road which turns to a trail and the trail turns into a path through the forest. People have been here before, but not for some time. I had to spend some time looking around and going back and forth to find my way. I actually marked where I went with sticks in a pile or making a line in the path amongst the leaves. I had a feeling I could get lost. The forest is’t really dense, so you could walk almost anywhere in certain areas, but that would lead me off the trail which I wanted to stay on. It was climbing and slipping in mud and bushwhacking. I reached the plateau at 1100 m where the trail was totally overgrown. I found my way through it for a while, but it disappeared and the thorns and ferns where thicker. I could see that there was fog on the other side and where I was going. It wasn’t far to go from what my phone gps said. But I had no tools for clearing a path and I was alone (not wanting to get lost in the fog) so I turned back the way I came. Glad I had put out some marks on the trail. If the trail on the plateau would have been cleared and the trail a bit better marked it could be a great trail run with some nice vertical gain. And some really nice views, although most of the trail ran in the forest.

Where the road turns into a path

Running coast and mountain: Caniçal to Porto Da Cruz. (Vereda do Larano)
This was the day for some real trail running. Bus 113 to Caniçal. Most people get of just before a tunnel near Machico to take the trail north to Porto Da Cruz, but that is a little short so I went to Caniçal. There I ran back along the shore and then followed a mountain trail up some small peaks and eventually I came to the tunnel where most people start the trail called Vereda do Larano. Flowing trail running through picturesque villages on a Levada in perfect weather, this was the best running experience up til now. Arriving at the look out viewpoint Boca do Risco, after that the trail takes on a new shape. It’s still very flowy and runnable, but on some sections the trail in 1 meter wide and then a steep cliff. I walked those sections. When approaching Porto da Cruz evidence of trail running appears as there is a couple of marked and graded trails around Porto da Cruz. I was satisfied with my 21 km and ate a Bolo do caco, drank a Coral and a Coke. Then took the bus back to Funchal.

Vereda do Larano
Vereda do Larano. Nice view (camera – bad exposure)

Trail running: Pico Arieero – Pico Ruivo – Encumeada. 18 km

This is the classic peaks of Madeira: Pico Ruivo and Pico Arieero, both easily accessed with car or taxi. Not as easy with bus. I wanted to do both of these mountains as an A – B tour with my full backpack so I could move from Funchal to São Vicente. I took the bus to Poiso and started walking towards the radar dome of Pico Arieero, but gout get a ride the the parking lot. I did these trails with all my luggage so I did no running for me. Both these trails consists of a lot of steps, up and down and a few tunnels. So the running is not very flowy or fast, and the steps can be slippery. Still doable of course and the scenery is amazing. If I did this again I would do a longer trail, maybe start in Poiso and go all the way to Sao Vicente. Sleep and eat there and then take the bus back the next morning. So you can run without a heavy pack.

This is just something you have to to if you go to Madeira. The streams in the mountains are probably drinkable (I had a Sawyer filter as backup) but I didn’t have to try that. I carried ~2 liters of water.

Trail running: Caniçal to Porto Da Cruz. 21 km

I started in Funchal, taking bus 113 to Caniçal. There I ran back along the shore and then followed a mountain trail up some small peaks and eventually I came to the tunnel where most people start the trail called Vereda do Larano. Flowing trail running through picturesque villages on a Levada in perfect weather. Arriving at the look out viewpoint Boca do Risco, after that the trail takes on a new shape. It’s still very flowy and runnable, but on some sections the trail in 1 meter wide and then a steep cliff. I walked those sections. When approaching Porto da Cruz evidence of trail running appears as there is a couple of marked and graded trails around Porto da Cruz. I took the bus back to Funchal.

If you want to do a longer run, continue from Porto da Cruz to Ribeiro Frio adding ~16km and from there take a bus.

Review of Leatherman Squirt PS4 Review

For a long time I was a strong believer in carrying a real, full size knife on outdoor adventures. For example a Mora kniv, EKA Fällkniv or similar. But when I’ve analyzed what I mostly use a knife for I’ve decided that a small multitool is my way go. I cut string, open plastic packaging, cut a sausage or cheese, file nails, bend stuff with the pliers etc. Only when I go out and need to work with wood to make fire I need a real knife. (But mostly I get along with just breaking twigs and sticks and logs with my hands)

Leatherman Squirt PS4 Review
Leatherman Squirt PS4

So the Leatherman Squirt has been my friend for a couple of years. I use the knife, plier and file mostly. The small screwdriver has come in handy at some times. The blade is really small but works for cutting string, cheese, salami, climbing rope etc. The second most used thing is the pliers which come in handy to bend stuff or cut thin wire. My absolute favorite thing is that it’s so small you don’t even notice it in your pocket.

Glaciärkurs i Tarfala

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Tarfala glacier lake
Tarfalasjön och fjällen

Fjällets nyckfulla väder visade sig från sin goda sida och solen sken över Tarfaladalen och luften var krispig men inte för kall. Med skinande isyxor och orepade stegjärn i ryggsäckarna träffades gruppen i Tarfalastugan med härlig utsikt över sjön och fjällen runt omkring. Vi var nio glada klättrare ville lära sig att svinga en isyxa, sparka ett stegjärn och hissa upp kompisar från glaciärsprickor. De två instruktörerna Calle och Martin gick igenom upplägget och alla berättade lite om sig själv.

Kursen startades med stegjärnsteknik och yxteknik i en isgryta på Tarfalaglaciären. För egen del med helt oanvänd isyxa och stegjärn, var det spännande att äntligen hugga in i isen och snön och att lita på att metallen sitter där den ska i isen. Vi testade franska tekniker, tyska tekniker och säkert nån brittisk teknik för säker och effektiv framfart på is och snö. När vi lärt oss lita på horisontellt insparkade stegjärn och yxan i dolkfattning gav vi oss på brantare och brantare terräng. Dagen avslutades med att kliva runt på moränskravlet med stegjärnen, vilket lät värre än naglar på en griffeltavla. Detta var helt nödvändigt enligt Calle och Martin för att få den perfekta slipningen och rundningen av stegjärnens spetsar. Därmed var första dagen avslutad, stegjärnen äntligen repiga och isyxan svingad för första gången.

Följande två dagar använde vi våra kunskaper i stegjärnsteknik och yxteknik, adderade rephantering i replag och lärde oss hur man förflyttar sig över glaciär. Både framsmält och översnöad. Vi gjorde en utflykt varje dag, Norra Klippberget och Södra Klippberget. Några timmar glaciärvandring och sedan en kort scrambling/klättring med löpande säkringar i replag upp via kammen till topparna. Där tog vi såklart en välförtjänt fika med vidunderlig utsikt åt alla håll. Vi pratade om alpinistens mantra “i sakta mak” utan pulshöjningar men med tanke på effektiv framfart och effektiv utrustning, inte för mycket men inte för lite.

Att gå över en glaciär som man vet är 200 meter djup på vissa ställen blir riktigt spännande när isen framför en öppnas upp till en lång spricka som man inte ser botten av. Första gången jag tog ett steg ut på en isbrygga över en spricka måste jag säga att jag höll extra hårt i isyxan. Såklart hade den inte hjälpt mig mycket om jag ramlade, men det kändes ändå rätt. Från toppen av Södra och Norra Klippberget såg man glaciärerna från ovan vilket gav en tydlig bild över hur sprickorna breder ut sig över glaciären. En mäktig syn. Speciellt när jag tänkte på att vi precis navigerat genom ett parti som såg ut som ogenomtränglig labyrint uppifrån.

Glaciär med spricka. Crevasse

Fjärde dagen letade vi upp en snöbacke där vi testade alla typer av självräddning/self-arrest med isyxa. Huvud först på rygg, huvud först på mage etc. En viktig detalj var att hålla fötterna borta från snön när man kanade neråt branten i ökande fart. Vi förstod alla hur ont det skulle gjort att fastna med stegjärnen i snön eller isen när man är på väg i full fart ner för backen utan full kontroll. Dagen avslutades med att vi byggde lite hissanordningar för att dra upp kompisen från en isspricka. Bra förberedelse för morgondagen då eldprovet var att göra detta “på riktigt”. Såklart med backup och support från Martin och Calle.

Så var det dags för sista kursdagen och det alla sett fram emot (vissa mer än andra). Att ta ett kliv rakt ner i en glaciärspricka och låta de två andra i replaget först stoppa fallet. För att sedan bygga ett ankare plus backupankare så att replaget sakta men säkert dra dig upp ur sprickan. Replagen fick lite olika förutsättningar, en del fick is och klarade sig med isskruvar, andra fick gräva T-ankare i snön och då tog räddningen längre tid. Själva fallet var odramatiskt och dynamiskt mjukt. Repet skär först genom snölagret på kanten och replaget glider lite på snön eller isen. Därefter började det svettiga. Beroende på var man är inknuten i replaget avgör vad man gör i en räddningssituation. Personen längst ifrån den fallne försöker hålla så stor del av vikten som möjligt i repet genom att använda isyxan och framförallt fötterna nedgrävda i snön/isen. Personen närmast den som fallit bygger nu ett ankare i snön eller isen och med hjälp av en prusik överför vikten till ankaret. Nu kan personen längst bort närma sig ankaret där hen bygger en backup till det första ankaret. När båda ankare är jämviktade börjar hissningen. Allt var mycket mer komplicerat när repet verkligen var belastat. Att göra detta på ett replag med två personer kändes inte som en önskvärd situation. Men under kontrollerade förhållande och med ett övervakande öga gick allt utmärkt för alla tre replag. Hissen byggdes med låskarbiner och prusikar, det finns såklart varianter på hur man kan göra i olika situationer. Kanske hade det gått snabbare att komma ur sprickan om man själv prusikklättrade upp. Allt detta kan och bör man träna på en hel del för att sätta tekniken och utveckla för effektivare räddning. Utöver praktiska moment och turer gick vi igenom turplanering, navigering, gradering och annat tänkvärt när man ska ge sig ut på snö och is.

Kursens mål är att deltagare skall kunna ge sig ut på glaciärer på egen hand med andra som har samma kunskap. Men som med alla erfarenhet – de tar tid att samla – så utvecklas i sakta mak; börja enkelt med ett replag med tre personer. Efter kursen känner jag mig trygg med att ge mig ut med två till glaciärvandrare med rätt utrustning på enklare expeditioner. Jag själv ser fram emot att se många glaciärer och olika förhållanden i Sverige och utomlands. För denna gång packade vi ihop våra tunga väskor och skickade iväg dem med helikopter till Nikkaloukta. Gruppen tog farväl och gav sig av på olika vägar hemåt.

Tydligt mönster av glaciärsprickor från Norra Klippberget

Längd: 5 heldagar kurs i Tarfala
Boende: Tarfalastugan eller i tält
Utrustning: sele, isyxa, stegjärn, låskarbiner, prusiksnören, hjälm
Förkunskap: grundkurs klippklättring eller motsvarande

Top 5 Tips for spending MORE time on Youtube

Since we can’t always be outside doing our own adventure, some of my time is spent looking at other people doing adventure on Youtube. Sometimes that feels sad – to spend that much time in front of a computer. But hey, I’m a proud consumer of youtube video. To make your time well spent; here is my 5 tips for youtube channels to follow. In no particular order.

  1. Mediocre Amateur. One guy and his friends doing trail running, skiing and alot more. Loads of ridge walking, sketchy climbing, bushwhacking and puking. One of the guys seems to own a red helicopter…..
  2. Hiking Nerd. The name says it all. A nerd that hikes, or is it a guy nerdy about hiking. Not sure. He video looks good and it’ts worth to try. Gear reviews and trips.
  3. Team BMC. The British Mountaineering Council. Look under their playlists Skills. Where they cover everything from scrambling to ice climbing. The other content is of varying quality.
  4. Venture Lives. There are sooo maaaany channels about a couple sailing the world. Some of them stand out. This is one of them I think. They are based in Alaska and the scenery is stunning. Not a huge amount of content to binge watch.
  5. REI. – Yes the American retailer of outdoor gear. They have a mix of content. Some well produced short stories about a huge range of people and subjects. And also a big section of tips for beginners, everything from how to pitch a tent to how you choose climbing shoes. Well produced.

Trail running: Sörmlandsleden Handen – Ösmo. 43 km

I wanted to test my feet and legs again on a distance more than 40 km, last time was Roslagsleden 2 days overnighter which went great. Now it was time to do at least 40 km with a higher tempo. Sörmlandsleden is my natural choice, and since I miss a section I just hade to fill that gap.

Section 5, 5:3. 5:2 (sadly I did not have energy to do 5:1 which I still have never hiked or ran). I knew from before that section 5 is really nice, specially towards the end in Paradiset. 5:3 and 5:2 delivered too, but some sections is dirt road which always takes my energy level down. I would love to run from Handen to Nynäshamn, but the 53 km scares me a little bit.

Nygrens led till Kebnekaise Nordtopp

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Tarfalastugan till Kebnekaise fjällstation via Storglaciären, Nygrens led, Nordtoppen, Sydtoppen och Östra leden.

Som nystöpta glaciärvandrare gav vi oss ut på vår första glaciärtur under eget ansvar. Vi skissade upp en plan kvällen innan och gav oss av strax efter sex på morgonen från Tarfalastugan. Via forskningsstationen och deras bro tog vi oss in på den framsmälta Storglaciären. Sakta men säkert i den snälla lutningen jobbade vi oss uppåt tills vi bestämde oss för att knyta oss in och ta på stegjärn. När vi kom över krönet av Storglaciären då började molnen samlas bakom och under oss, solen höll oss varma och glada. Vi följer alpinistens mantra “i sakta mak” utan pulshöjningar. Sista biten upp mot Nygrens led blev brantare och vi satte ett par isskruvar på vägen upp.

Storglaciären Tarfala Kebnekaise with clouds below
Storglaciären Tarfala Kebnekaise med molnen under oss.

Klockan tio stod vi under stenblocket som markerar starten på Nygrens led, där tog vi en fika och laddade upp för klättringen. Vi visste inte vad som väntade oss i form av säkringar eller svårigheter. Det vi visste var “håll er på kammen och vik av höger mot slutet”. Vi höll oss till tipset och det ledde oss till toppen. Första delen gjorde vi med löpande säkringar, i de flesta fall i parallella sprickor mellan klippblock eller bergsprickor. När vi bytte till vanlig klättring och säkring tappade vi rejält med hastighet. I efterhand kunde vi nog gått med löpande säkringar mycket längre för att spara tid och effektivisera.

Kebnekaise Nygrens led group photo before tying in
Kebnekaise Nygrens led. Replaget.

Klättringen är egentligen enkel, men stenskravel, lösa block och snötäckta delar gjorde klättringen lite extra spännande. Vi var tre i replaget och försteman klättrade med ledsäkring och andre- och tredjeman var inknytna sedan tidigare glaciärvandring och klättrade med toppsäkring. Njutningen var total när vi såg snökammen ovan, solen gassade och vi kravlade upp i snön och stod sedan 30 meter till vänster om Nordtoppen. På Nordtoppen åt vi lunch med perfekt utsikt över fjällen och Sydtoppen från den folktomma sidan med den på håll vassa kammen mellan topparna. Kamvandringen mellan nord och syd såg smal ut på håll, men den var mindre dramatisk än vad det så ut. Vi gick såklart i replag och med yxan redo. Väl på den upptrampade sidan av Sydtoppen knöt vi ur oss och siktade på östra ledens Via Ferrata nedstigning. Från Sydtoppen ner till Björlings Glaciär gick fort, sen började vandringsleden nedåt mot fjällstationen då kändes kängorna hårda och tunga.

Kebnekaise Nordtoppen view over Sydtoppen and the ridge between
Kebnekaise Nordtoppen utsikt mot Sydtoppen

Vi tog hela fjorton timmar på oss, vi gick lugnt och pausade då och då. På Nygrens led spenderade vi en hel del tid, vilket kan förkortas rejält om man går med löpande säkring så länge man kan. Nygrens led har säkert gjorts helt utan säkringar också, men vi satsade på säkerhet istället för snabbhet. Jag tror att elva timmar kan vara en rimlig tid att sikta på.

Kamvandring mellan Nordtoppen och Sydtoppen

Personlig utrustning:
Låskarbiner (ca 5 st)
Slingor (2 st minimum 120cm)
Gemensam utrsutning:
60 meter enkelrep
2 st 0,5 camalot
2 st 0,75 camalot
2 st 1 camalot
1 st 2 camalot
Några kilar (kunde vi klarat oss utan)
Slingor (en del stenformationer kan man använda som mellansäkring eller ankare)
5 st alpine quickdraws
3 st quickdraws

I utrustningsväg hade vi det vi behövde för ledklättring, om man gått löpande kunde man nog klarat sig med färre kamsäkringar. Kilarna använde vi sparsamt, de flesta placeringar var helt paralella sprickor. Tricams eller hexor kunde fyllt en funktion. 60 meter rep var oftast för mycket, men i räddningssituation hade det varit bra att ha. Om man vill spara in eller om man är ett mindre replag kan man klara sig med kortare rep.

Upplevelsen var total, vädret var perfekt, sol och perfekt sikt runt hela fjällkedjan. Jag kommer definitivt åka tillbaka och ta sikte på någon av de andra topparna i området runt Tarfala och Kebnekaise.

Plastic in ocean turned into dinghies

During a weekend in Stockholm archipelago Sjöräddningssällskapet put out bins for hard plastic collection. 2,5 cubic metres of plastic were collected and will now be made into Optimist dinghies  by Chalmers school in a project called Optimist for the ocean.

The Optimist dinghies to be used by sailing schools, the project show that something can be done. But it put emphasis that the plastic should not end up in the ocean in the first place.