Höga Kustenleden i mitten av september 2019

This story is in Swedish, an english version will be available in the future

Jag påbörjade Höga Kustenleden tidig morgon i Örnsköldsvik den 13:e september och avslutade runt lunch den 18:e september vid Hotell Höga Kusten. Fem nätter och sex vandringsdagar gav ett rimligt tempo med hyfsat lätt packning. Temperaturer mellan 5°C och 15°C.

Höga Kustenleden är en låglandsled men med inslag av riktigt kuperad terräng vilket ger mer spännande vyer än många andra låglandsleder som Sörmlandsleden eller Roslagsleden. Det är en perfekt tur att göra om man vill testa sig själv och sin utrustning inför en fjälltur. Det är kuperat och inte bara snäll stig, det är ombytligt väder och man kan få tälta på en blåsig bergstopp (om man vill). Men det är samtidigt en enkel led med närhet till civilisationen (butiker, caféer, vandrarhem etc).

Rastplatser längs Höga Kustenleden

Vackra miljöer och utsikter, men…
Leden går igenom en del vackra naturreservat och avstickare upp på en del små berg med fin utsikt, däremellan är det dock en del transportsträckor på grusväg genom samhällen och längs mindre vackra miljöer. Mitt helhetsintryck tycker jag ändå är att de fina miljöerna och utsikterna övervägde de tråkigare partierna. 
Om man bara vill ha det bästa från Höga Kusten skulle jag rekommendera att man spenderar sin tid i Skuleskogens Naturreservat samt såklart Skuleberget. Det går att få ihop flera nätter i området.

Höga Kusten Skuleskogen
Höga Kusten Skuleskogen. Vacker miljö längs Höga Kustenleden

Packning
Jag bar på ca 7 kg exkl mat och vatten. Bestämde mig i sista sekund att ta två sommarsovsäckar istället för bara en då jag såg att nätterna kunde bli rätt kalla. Jag hade endast en liten kastrull och lagade all mat över eld, eller åt mat som inte tillagas. Tältet var en tarp för två vandringsstavar utan innertält eller golv. Myggen var inget problem och marken var ständigt fuktig så regnponcho fick agera markduk. Tältplatser, raststugor och skärmskydd fanns det gott om, men om man ville sova på andra ställen fick man acceptera lite svårare och obekvämt underlag. Jag hade mat för 2-3 dagar i ryggsäcken, men kunde äta och fylla på under vandringen i mataffärer: Köpmanholmen, Docksta och Ullånger. Det gjorde att jag inte behövde bära speciellt mycket mat. Vatten fanns i bäckar, vissa utsiktsplatser och berg saknade bäckar. Där får man bära med sig vad som behövs.

Backpack and contents. Hyperlight Mountain Gear Summit. OMM Compressor Pod, OMM Go Pod
Hyperlight Mountain Gear Summit. OMM Compressor Pod, OMM Go Pod

Lågsäsong
Det märktes att det var lågsäsong, många mindre caféer etc längs leden var stängda. Det var ingen direkt trängsel och de flesta jag mötte gick mot Ö-vik. Jag gissar att det är rätt så mycket folk sommartid då leden och området är populärt och väl marknadsförd.

Höga Kustenleden. En av flera typer av ledmarkeringar längs vägen

Praktisk information
Jag åkte nattåg från Stockholm till Örnsköldsvik och påbörjade leden efter en lite frukost på ett café. Leden börjar ett par hundra meter från resecentrum/tågstationen. Ledens sektioner är numrerade från syd till norr så jag gick alltså leder “åt fell håll”. För ledens upplevelse spelar det nog ingen roll, jag gissar att fler går från söder till norr. Från Hotel Höga kusten som är officiella starten på leden är det ett par hundra meter till busstationen Hornöberget E4 som tar dig till Härnösand, Kramfors eller Sundsvall för vidare reda med tåg. SJ har biljetter även för busstrafiken som annars heter Din Tur.

Karta
Jag hade med mig en papperskarta från Calazo. Leden är väl utmärkt, och om man inte gör avstickare så kan man klara sig utan karta. Men jag har för vana att alltid ha med papperskarta och kompass. Innan avfärd satte jag ihop denna karta i Google Maps.

Länkar
Officiella sajten – bra beskrivningar av leden och dess etapper.
OutForMore – Google karta och lite kort info
Vandringsguide på svenska för nedladdning

Madeira Hiking and Running

For us nordic citizen, Madeira is the perfect destination for outdoor activities during our winter season. Although the island has a pretty constant weather so you can visit anytime. I went there in late October to spend some time hiking and trail running. I did this solo, and without renting a car or taking taxis, all transportation with public buses. Which is a little bit of a project since Madeira is divided in different sections where different companies run the bus service. This is not a big problem but takes som planning to work out. My overall verdict to Madeira as a running and hiking destination is; superb. It’s affordable, great weather, nice people and awesome nature.

I did a couple of hikes and two days of running. I didn’t do really long runs or hikes, but that could easily be arranged if that is your goal.

Maps
I like paper maps, and always bring one together with a compass. I used the Madeira Tour&Trail map, in normal paper. Go for the super durable. Although most of the time I had my phone with Galileo Offline maps, where the free vector maps where great. Also OpenStreetMaps show a lot of trails and dirt roads that even Google doesn’t show. I gathered a lot of trails and put it in a Google map to get an overview of suggested trails from books etc.

Eastern Maderia Run: Vereda da Ponta de São Lourenço (PR8)
Take bus 113 from Funchal to Baia d’Abra, the trail starts right at the parking. It was one of the more crowded places, but the stunning views make it worth it. For a runner I would say it’s a bit short (~8km return), not a lot of vertical gain so you can do this pretty fast. You could continue past the parking to Canical or even Machico, or connect with my last run Caniçal – Porto da Cruz.

Vereda da Ponta de São Lourenço. Eastern Madeira

Classic Picturesque Mountains of Madeira: Pico Arieero – Pico Ruivo – Encumeada (PR1, PR1.3)
This is the classic peaks, Pico Ruivo and Pico Arieero, both easily accessed with car or taxi. Not as easy with bus. I wanted to do both of these mountains as an A – B tour with my full backpack so I could move from Funchal to São Vicente. I took the bus to Poiso and started walking towards the radar dome of Pico Arieero. With some luck I hitchhiked with a really nice swedish couple. I did these trails with all my luggage so no running. Both these trails consists of a lot of steps, up and down and a few tunnels. So the running is not flowy, and the steps can be slippery. Still doable of course. This is just something you have to to if you go to Madeira. You can get to it by car and go back and forth, or go even further than I did. I carried almost 10kg and tracked 18 km on my gps. From Encumeada I waited for the bus to São Vicente. Look at the timetable so you can adapt your trip and won’t miss the bus with 20 min and have to wait hours like I did (there is of course a snack bar so waiting doesn’t have to be suffering). There is a snack bar at the start in Pico Arieero and at Pico Ruivo the hut was closed although there was a toilet with tap water. The streams in the mountains are probably drinkable (I had a Sawyer filter as backup) but I didn’t have to try that. I carried ~2 liters of water.

PR1.3 Trail between Pico Ruivo and Encumeada
PR1.3 Trail between Pico Ruivo and Encumeada

I had good weather and the views are amazing, some part of the trail is really narrow with steep cliffs down both sides. The trail runs along the mountain sides and up and turns back and forth. This is a must do! Next time I would do it with a daypack and run where I could and try to get further for example Poiso – São Vicente which would include some gravel road and concrete roads.

Misty Mountain Run: Levada Fajã do Rodrigues (PR16)
I stayed at a small Hostel in São Vicente and with phone in hand I ran along roads and trails to the start of Levada Rodrigues. They way there was fun and part of the experience, no signs. The Levada was beautiful, the rain and fog enhanced the feeling of jungle. This Levada ends in a small waterfall where you have to turn back, through the longest levada-tunnel I tried. Bring a head torch.

Beach to Bushwack: Unnamed mountain.
São Vicente is located in a valley between two steep mountains in a very picturesque environment. There’s no officially marked trail starting in the town, but I spent some time looking at a map of the area and found a trail from the town to the east leading up the mountain and over it! Perfect! I started in town and hiked along the coast east until I found the road that went up the mountain, the road turned to a gravel road which turns to a trail and the trail turns into a path through the forest. People have been here before, but not for some time. I had to spend some time looking around and going back and forth to find my way. I actually marked where I went with sticks in a pile or making a line in the path amongst the leaves. I had a feeling I could get lost. The forest is’t really dense, so you could walk almost anywhere in certain areas, but that would lead me off the trail which I wanted to stay on. It was climbing and slipping in mud and bushwhacking. I reached the plateau at 1100 m where the trail was totally overgrown. I found my way through it for a while, but it disappeared and the thorns and ferns where thicker. I could see that there was fog on the other side and where I was going. It wasn’t far to go from what my phone gps said. But I had no tools for clearing a path and I was alone (not wanting to get lost in the fog) so I turned back the way I came. Glad I had put out some marks on the trail. If the trail on the plateau would have been cleared and the trail a bit better marked it could be a great trail run with some nice vertical gain. And some really nice views, although most of the trail ran in the forest.

Where the road turns into a path

Running coast and mountain: Caniçal to Porto Da Cruz. (Vereda do Larano)
This was the day for some real trail running. Bus 113 to Caniçal. Most people get of just before a tunnel near Machico to take the trail north to Porto Da Cruz, but that is a little short so I went to Caniçal. There I ran back along the shore and then followed a mountain trail up some small peaks and eventually I came to the tunnel where most people start the trail called Vereda do Larano. Flowing trail running through picturesque villages on a Levada in perfect weather, this was the best running experience up til now. Arriving at the look out viewpoint Boca do Risco, after that the trail takes on a new shape. It’s still very flowy and runnable, but on some sections the trail in 1 meter wide and then a steep cliff. I walked those sections. When approaching Porto da Cruz evidence of trail running appears as there is a couple of marked and graded trails around Porto da Cruz. I was satisfied with my 21 km and ate a Bolo do caco, drank a Coral and a Coke. Then took the bus back to Funchal.

Vereda do Larano
Vereda do Larano. Nice view (camera – bad exposure)

Glaciärkurs i Tarfala

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Tarfala glacier lake
Tarfalasjön och fjällen

Fjällets nyckfulla väder visade sig från sin goda sida och solen sken över Tarfaladalen och luften var krispig men inte för kall. Med skinande isyxor och orepade stegjärn i ryggsäckarna träffades gruppen i Tarfalastugan med härlig utsikt över sjön och fjällen runt omkring. Vi var nio glada klättrare ville lära sig att svinga en isyxa, sparka ett stegjärn och hissa upp kompisar från glaciärsprickor. De två instruktörerna Calle och Martin gick igenom upplägget och alla berättade lite om sig själv.

Kursen startades med stegjärnsteknik och yxteknik i en isgryta på Tarfalaglaciären. För egen del med helt oanvänd isyxa och stegjärn, var det spännande att äntligen hugga in i isen och snön och att lita på att metallen sitter där den ska i isen. Vi testade franska tekniker, tyska tekniker och säkert nån brittisk teknik för säker och effektiv framfart på is och snö. När vi lärt oss lita på horisontellt insparkade stegjärn och yxan i dolkfattning gav vi oss på brantare och brantare terräng. Dagen avslutades med att kliva runt på moränskravlet med stegjärnen, vilket lät värre än naglar på en griffeltavla. Detta var helt nödvändigt enligt Calle och Martin för att få den perfekta slipningen och rundningen av stegjärnens spetsar. Därmed var första dagen avslutad, stegjärnen äntligen repiga och isyxan svingad för första gången.

Följande två dagar använde vi våra kunskaper i stegjärnsteknik och yxteknik, adderade rephantering i replag och lärde oss hur man förflyttar sig över glaciär. Både framsmält och översnöad. Vi gjorde en utflykt varje dag, Norra Klippberget och Södra Klippberget. Några timmar glaciärvandring och sedan en kort scrambling/klättring med löpande säkringar i replag upp via kammen till topparna. Där tog vi såklart en välförtjänt fika med vidunderlig utsikt åt alla håll. Vi pratade om alpinistens mantra “i sakta mak” utan pulshöjningar men med tanke på effektiv framfart och effektiv utrustning, inte för mycket men inte för lite.

Att gå över en glaciär som man vet är 200 meter djup på vissa ställen blir riktigt spännande när isen framför en öppnas upp till en lång spricka som man inte ser botten av. Första gången jag tog ett steg ut på en isbrygga över en spricka måste jag säga att jag höll extra hårt i isyxan. Såklart hade den inte hjälpt mig mycket om jag ramlade, men det kändes ändå rätt. Från toppen av Södra och Norra Klippberget såg man glaciärerna från ovan vilket gav en tydlig bild över hur sprickorna breder ut sig över glaciären. En mäktig syn. Speciellt när jag tänkte på att vi precis navigerat genom ett parti som såg ut som ogenomtränglig labyrint uppifrån.

Glaciär med spricka. Crevasse
Glaciärspricka 

Fjärde dagen letade vi upp en snöbacke där vi testade alla typer av självräddning/self-arrest med isyxa. Huvud först på rygg, huvud först på mage etc. En viktig detalj var att hålla fötterna borta från snön när man kanade neråt branten i ökande fart. Vi förstod alla hur ont det skulle gjort att fastna med stegjärnen i snön eller isen när man är på väg i full fart ner för backen utan full kontroll. Dagen avslutades med att vi byggde lite hissanordningar för att dra upp kompisen från en isspricka. Bra förberedelse för morgondagen då eldprovet var att göra detta “på riktigt”. Såklart med backup och support från Martin och Calle.

Så var det dags för sista kursdagen och det alla sett fram emot (vissa mer än andra). Att ta ett kliv rakt ner i en glaciärspricka och låta de två andra i replaget först stoppa fallet. För att sedan bygga ett ankare plus backupankare så att replaget sakta men säkert dra dig upp ur sprickan. Replagen fick lite olika förutsättningar, en del fick is och klarade sig med isskruvar, andra fick gräva T-ankare i snön och då tog räddningen längre tid. Själva fallet var odramatiskt och dynamiskt mjukt. Repet skär först genom snölagret på kanten och replaget glider lite på snön eller isen. Därefter började det svettiga. Beroende på var man är inknuten i replaget avgör vad man gör i en räddningssituation. Personen längst ifrån den fallne försöker hålla så stor del av vikten som möjligt i repet genom att använda isyxan och framförallt fötterna nedgrävda i snön/isen. Personen närmast den som fallit bygger nu ett ankare i snön eller isen och med hjälp av en prusik överför vikten till ankaret. Nu kan personen längst bort närma sig ankaret där hen bygger en backup till det första ankaret. När båda ankare är jämviktade börjar hissningen. Allt var mycket mer komplicerat när repet verkligen var belastat. Att göra detta på ett replag med två personer kändes inte som en önskvärd situation. Men under kontrollerade förhållande och med ett övervakande öga gick allt utmärkt för alla tre replag. Hissen byggdes med låskarbiner och prusikar, det finns såklart varianter på hur man kan göra i olika situationer. Kanske hade det gått snabbare att komma ur sprickan om man själv prusikklättrade upp. Allt detta kan och bör man träna på en hel del för att sätta tekniken och utveckla för effektivare räddning. Utöver praktiska moment och turer gick vi igenom turplanering, navigering, gradering och annat tänkvärt när man ska ge sig ut på snö och is.

Kursens mål är att deltagare skall kunna ge sig ut på glaciärer på egen hand med andra som har samma kunskap. Men som med alla erfarenhet – de tar tid att samla – så utvecklas i sakta mak; börja enkelt med ett replag med tre personer. Efter kursen känner jag mig trygg med att ge mig ut med två till glaciärvandrare med rätt utrustning på enklare expeditioner. Jag själv ser fram emot att se många glaciärer och olika förhållanden i Sverige och utomlands. För denna gång packade vi ihop våra tunga väskor och skickade iväg dem med helikopter till Nikkaloukta. Gruppen tog farväl och gav sig av på olika vägar hemåt.

Tydligt mönster av glaciärsprickor från Norra Klippberget

Faktaruta
Längd: 5 heldagar kurs i Tarfala
Boende: Tarfalastugan eller i tält
Utrustning: sele, isyxa, stegjärn, låskarbiner, prusiksnören, hjälm
Förkunskap: grundkurs klippklättring eller motsvarande


Nygrens led till Kebnekaise Nordtopp

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Tarfalastugan till Kebnekaise fjällstation via Storglaciären, Nygrens led, Nordtoppen, Sydtoppen och Östra leden.

Som nystöpta glaciärvandrare gav vi oss ut på vår första glaciärtur under eget ansvar. Vi skissade upp en plan kvällen innan och gav oss av strax efter sex på morgonen från Tarfalastugan. Via forskningsstationen och deras bro tog vi oss in på den framsmälta Storglaciären. Sakta men säkert i den snälla lutningen jobbade vi oss uppåt tills vi bestämde oss för att knyta oss in och ta på stegjärn. När vi kom över krönet av Storglaciären då började molnen samlas bakom och under oss, solen höll oss varma och glada. Vi följer alpinistens mantra “i sakta mak” utan pulshöjningar. Sista biten upp mot Nygrens led blev brantare och vi satte ett par isskruvar på vägen upp.

Storglaciären Tarfala Kebnekaise with clouds below
Storglaciären Tarfala Kebnekaise med molnen under oss.

Klockan tio stod vi under stenblocket som markerar starten på Nygrens led, där tog vi en fika och laddade upp för klättringen. Vi visste inte vad som väntade oss i form av säkringar eller svårigheter. Det vi visste var “håll er på kammen och vik av höger mot slutet”. Vi höll oss till tipset och det ledde oss till toppen. Första delen gjorde vi med löpande säkringar, i de flesta fall i parallella sprickor mellan klippblock eller bergsprickor. När vi bytte till vanlig klättring och säkring tappade vi rejält med hastighet. I efterhand kunde vi nog gått med löpande säkringar mycket längre för att spara tid och effektivisera.

Kebnekaise Nygrens led group photo before tying in
Kebnekaise Nygrens led. Replaget.

Klättringen är egentligen enkel, men stenskravel, lösa block och snötäckta delar gjorde klättringen lite extra spännande. Vi var tre i replaget och försteman klättrade med ledsäkring och andre- och tredjeman var inknytna sedan tidigare glaciärvandring och klättrade med toppsäkring. Njutningen var total när vi såg snökammen ovan, solen gassade och vi kravlade upp i snön och stod sedan 30 meter till vänster om Nordtoppen. På Nordtoppen åt vi lunch med perfekt utsikt över fjällen och Sydtoppen från den folktomma sidan med den på håll vassa kammen mellan topparna. Kamvandringen mellan nord och syd såg smal ut på håll, men den var mindre dramatisk än vad det så ut. Vi gick såklart i replag och med yxan redo. Väl på den upptrampade sidan av Sydtoppen knöt vi ur oss och siktade på östra ledens Via Ferrata nedstigning. Från Sydtoppen ner till Björlings Glaciär gick fort, sen började vandringsleden nedåt mot fjällstationen då kändes kängorna hårda och tunga.

Kebnekaise Nordtoppen view over Sydtoppen and the ridge between
Kebnekaise Nordtoppen utsikt mot Sydtoppen

Vi tog hela fjorton timmar på oss, vi gick lugnt och pausade då och då. På Nygrens led spenderade vi en hel del tid, vilket kan förkortas rejält om man går med löpande säkring så länge man kan. Nygrens led har säkert gjorts helt utan säkringar också, men vi satsade på säkerhet istället för snabbhet. Jag tror att elva timmar kan vara en rimlig tid att sikta på.

Kamvandring mellan Nordtoppen och Sydtoppen

Personlig utrustning:
Stegjärn
Isyxa
Låskarbiner (ca 5 st)
Karbiner
Slingor (2 st minimum 120cm)
Repbroms
Gemensam utrsutning:
60 meter enkelrep
2 st 0,5 camalot
2 st 0,75 camalot
2 st 1 camalot
1 st 2 camalot
Några kilar (kunde vi klarat oss utan)
Slingor (en del stenformationer kan man använda som mellansäkring eller ankare)
5 st alpine quickdraws
3 st quickdraws

I utrustningsväg hade vi det vi behövde för ledklättring, om man gått löpande kunde man nog klarat sig med färre kamsäkringar. Kilarna använde vi sparsamt, de flesta placeringar var helt paralella sprickor. Tricams eller hexor kunde fyllt en funktion. 60 meter rep var oftast för mycket, men i räddningssituation hade det varit bra att ha. Om man vill spara in eller om man är ett mindre replag kan man klara sig med kortare rep.

Upplevelsen var total, vädret var perfekt, sol och perfekt sikt runt hela fjällkedjan. Jag kommer definitivt åka tillbaka och ta sikte på någon av de andra topparna i området runt Tarfala och Kebnekaise.

Running Roslagsleden section 1-5

I had some days over for a short adventure and decided to do a trail running overnight trip on Roslagsleden.

The Swedish summer was hot and dry, but late august had a little dip in temperature and I set out for a overnight run/jog with a lightweight pack. I used a 24 litre Inov-8 running backpack. I packed a light down sleeping bag, a inflatable mat, a titan pot, alcohol stove, some clothes and a lot of food and snacks. I slept in a windbreak so I didn’t have to bring a tent or hammock which lightened my load a substantial bit.

The trail starts in Täby and ends in Grisslehamn and consists of eleven sections total 190 km. I jogged/ran the first five of them, a total of 80 km. The trail is a mix of gravel road and scenic forest trails, the gravel parts are not that nice but the trails make up for it. I think Roslagsleden actually is nicer in the last sections of the trail (just a guess since I haven’t been there). The trail has contact with shops, cafés and hostels along the way so it’s easy to resupply food. This is a google map of Roslagsleden to help you plan your trip, there you’ll find cafés and places to restock or sleep in a hostel.

I set out in the middle of the day with no special goal, I wanted to find a camp site near a lake but timing and distance didn’t add upp so I ended up staying in a windbreak just of trail on a small hill 40 km from the trail start. Not bad at all but I passed alot of nice campsites near lakes.

Next day I set out early to try to finish section five of the trail. It was a long day and i was a bit sore in my legs so I ended up power walking alot. But the trail rewarded with nice views.

Forest on the Roslagsleden trail

I managed to get to the end of section five in Wira Bruk and then I had to walk a while to get to the bus station.

Roslagsleden light pack

I really liked the trip, but some parts weren’t that picturesque as I hoped for. There is a ultra trail marathon called Jättelångt (=really far in swedish) that starts in Norrtälje and ends in Grisslehamn that is 68 km and I think that is the best section of the trail.

Roslagsleden section 1-5 on Strava. Day 1

Roslagsleden section 1-5 on Strava. Day 2

Fastpacking Jämtland

Bridge during the hike in Jämtlandsfjällen
Jämtland, bridge over a stream

I haven’t spent alot of time in the Swedish mountain so it was really time to start exploring and hiking the northerns mountains. It’s called “fjällvandra” in swedish, and it’s a big thing. On the popular routes and areas you won’t be alone. I packed my All Terrain 35 backpack with 10kg of stuff. I brought my Exped Scout Combi UL Hammock, what a fool you think. The trees are tiny or non-existing in Jämtland. I know, but I wanted to try the hammock in ground mode. The hammock acts as bugnet and the tarp is… a tarp. I used trekking poles to elevate the tarp. I had a lightweight sleeping bag (550g total) and used a synthetic jacket when the temperature dropped below 8°C, which it did.

In Jämtland the most popular route is called Jämtlandstriangeln, it starts in Storulvån and forms a triangle between Storulvån – Blåhammaren – Sylarna. On each place there is a STF hostel with restaurant and services. I did a A-B trip that started in Ljungdalen, hike to Helags – Sylarna – Storulvån from where I went home. I took the train 7:50 from Stockholms C to Östersund, then a bus from Östersund to Ljungdalen from there you either walk or take a taxi to Kläppen where the trail begins. I arrived ~18:00 and set of immediately towards (~12km) Helags where i set up my minimalistic tarp and hammock. The shelter kept up against the rain, but the weather forecast for the day and next night said storm and the tarp would not keep up with that.

The day was super foggy but I took a day trip up the Helags mountain, with a vision of 20 meters. I spent the night at the hostel that night, with the wind howling outside.

Next day I jogged / power-hiked towards Sylarna, the trail is really well marked and hiked by many. When weather is good it’s not that hard to leave the marked trails and go by map and compass. This adds a lot of fun to the hike in my opinion, you get to see nature more untouched. You will probably be alone, and it adds an experience to the trip to navigate yourself. You will walk in to soggy swamp and mud, if you can’t find away around it you will have to get your feet dirty. I followed the trail most of the day, but I took a detour up a hill to get a good view of Sylarna from above. This was the most picturesque section of the hike, between Sylarna and Helags a little oasis suddenly appeared, with some trees and a stream and a lake. Perfect for lunch.

I would not recommend the hammock ground mode on a mountain trip like this. The weather is very changing and rain, wind and fog comes and goes. It worked out, but the shelter is to small to cook inside and changing clothes lying down is a gymnastic feat that I could do without. Next time I will bring a more sturdy shelter, I’m looking at the ZPacks Duplex. Between Sylarna to Storulvån I followed the trail with a detour up Lillulvåfjället for a view over the hills surrounding Storulvån. From where I would depart in the afternoon.

Storulvån is a big hub for mountain hiking in Jämtland with 150 beds, a restaurant, shop and self service kitchen. The bus to the train leaves from the parking lot. This is where most people start and end their hike, so a lot of people and a well equipped service center accomodate that.

Facts Jämtlandstriangeln:

Storulvån – Sylarna 16 km. 5-6 hours
Sylarna – Blåhammaren 19 km. 6-7 hours
Storulvån – Blåhammaren 12 km 4-5 hours
All these destinations have hostels with a small shop and a restaurant. So you can do this hike without a tent and sleeping bag. Which really can help if you want to travel light. Running on the trail is really popular, and can be done with a really light pack. Sleep and eat at the stations. Water is everywhere, just find a stream that is moving and smell and look clean.

Print your own map from Lantmäteriet, download this A2 map over Jämtlandstriangeln or buy the Calazo Jämtlandstriangeln (printed on Tyvek)

Skating in the city centre of Stockholm

The season is coming to and end in Stockholm. The weather was perfect and the masses gathered on the ice of Stockholm. Some of them not equipped at all to handle going through the ice, sad to see.

There was channels in the ice here and there and some weak areas so we had to walk alot. But the experience of skating outside your apartment is worth it all!

Nordic ice skating in Finland, Åbo

This winter in Sweden began early with small sweetwater lakes around Stockholm with good ice. Towards the end of the skating season those lakes became boring (and no good ice anymore) so we looked to the East. Åbo, Finland caught our eye. SSSK had reports of perfect conditions, so we took the boat for a two day trip of skating. We call it Långfärdsskridskor in swedish.

Day one. We started in Pargas Port and did a 61 km tour on perfect ice. Our main concern was not ice quality but boat traffic. We didn’t want to be trapped outside a channel in the ice.

Day two. Started and ended in Kirjais port.

Cold, windy and sunny skating in Finland
Sea ice gathers along the shores crushed by the forces of the sea.

Sailing from Stavanger to Tromsø

You know when the stars and moon align, magic stuff happen. I spend ‘some’ time on the internet looking at what other people do on the oceans and in the mountains. I’ve had my eyes on a boat in Norway called Barba, doing expeditions with photographers and videographers in the arctic for some time. When he posted on his blog that he wanted crew for a sail along the coast of Norway I couldn’t miss the chance to at least send a mail. After som Skype and mailing it was decided, I was going to sail from Stavanger to Tromsø on the boat Barba. It was a month long expedition of first sailing and then scouting for orcas north of Tromsø. This will just be a short teaser and images from the sail. Hopefully I will write something up in the future about this expedition. It was great! And I got to know some amazing people. Look out for a documentary about Andreas and his boat Barba.