Glaciärkurs i Tarfala

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Tarfala glacier lake
Tarfalasjön och fjällen

Fjällets nyckfulla väder visade sig från sin goda sida och solen sken över Tarfaladalen och luften var krispig men inte för kall. Med skinande isyxor och orepade stegjärn i ryggsäckarna träffades gruppen i Tarfalastugan med härlig utsikt över sjön och fjällen runt omkring. Vi var nio glada klättrare ville lära sig att svinga en isyxa, sparka ett stegjärn och hissa upp kompisar från glaciärsprickor. De två instruktörerna Calle och Martin gick igenom upplägget och alla berättade lite om sig själv.

Kursen startades med stegjärnsteknik och yxteknik i en isgryta på Tarfalaglaciären. För egen del med helt oanvänd isyxa och stegjärn, var det spännande att äntligen hugga in i isen och snön och att lita på att metallen sitter där den ska i isen. Vi testade franska tekniker, tyska tekniker och säkert nån brittisk teknik för säker och effektiv framfart på is och snö. När vi lärt oss lita på horisontellt insparkade stegjärn och yxan i dolkfattning gav vi oss på brantare och brantare terräng. Dagen avslutades med att kliva runt på moränskravlet med stegjärnen, vilket lät värre än naglar på en griffeltavla. Detta var helt nödvändigt enligt Calle och Martin för att få den perfekta slipningen och rundningen av stegjärnens spetsar. Därmed var första dagen avslutad, stegjärnen äntligen repiga och isyxan svingad för första gången.

Följande två dagar använde vi våra kunskaper i stegjärnsteknik och yxteknik, adderade rephantering i replag och lärde oss hur man förflyttar sig över glaciär. Både framsmält och översnöad. Vi gjorde en utflykt varje dag, Norra Klippberget och Södra Klippberget. Några timmar glaciärvandring och sedan en kort scrambling/klättring med löpande säkringar i replag upp via kammen till topparna. Där tog vi såklart en välförtjänt fika med vidunderlig utsikt åt alla håll. Vi pratade om alpinistens mantra “i sakta mak” utan pulshöjningar men med tanke på effektiv framfart och effektiv utrustning, inte för mycket men inte för lite.

Att gå över en glaciär som man vet är 200 meter djup på vissa ställen blir riktigt spännande när isen framför en öppnas upp till en lång spricka som man inte ser botten av. Första gången jag tog ett steg ut på en isbrygga över en spricka måste jag säga att jag höll extra hårt i isyxan. Såklart hade den inte hjälpt mig mycket om jag ramlade, men det kändes ändå rätt. Från toppen av Södra och Norra Klippberget såg man glaciärerna från ovan vilket gav en tydlig bild över hur sprickorna breder ut sig över glaciären. En mäktig syn. Speciellt när jag tänkte på att vi precis navigerat genom ett parti som såg ut som ogenomtränglig labyrint uppifrån.

Glaciär med spricka. Crevasse
Glaciärspricka 

Fjärde dagen letade vi upp en snöbacke där vi testade alla typer av självräddning/self-arrest med isyxa. Huvud först på rygg, huvud först på mage etc. En viktig detalj var att hålla fötterna borta från snön när man kanade neråt branten i ökande fart. Vi förstod alla hur ont det skulle gjort att fastna med stegjärnen i snön eller isen när man är på väg i full fart ner för backen utan full kontroll. Dagen avslutades med att vi byggde lite hissanordningar för att dra upp kompisen från en isspricka. Bra förberedelse för morgondagen då eldprovet var att göra detta “på riktigt”. Såklart med backup och support från Martin och Calle.

Så var det dags för sista kursdagen och det alla sett fram emot (vissa mer än andra). Att ta ett kliv rakt ner i en glaciärspricka och låta de två andra i replaget först stoppa fallet. För att sedan bygga ett ankare plus backupankare så att replaget sakta men säkert dra dig upp ur sprickan. Replagen fick lite olika förutsättningar, en del fick is och klarade sig med isskruvar, andra fick gräva T-ankare i snön och då tog räddningen längre tid. Själva fallet var odramatiskt och dynamiskt mjukt. Repet skär först genom snölagret på kanten och replaget glider lite på snön eller isen. Därefter började det svettiga. Beroende på var man är inknuten i replaget avgör vad man gör i en räddningssituation. Personen längst ifrån den fallne försöker hålla så stor del av vikten som möjligt i repet genom att använda isyxan och framförallt fötterna nedgrävda i snön/isen. Personen närmast den som fallit bygger nu ett ankare i snön eller isen och med hjälp av en prusik överför vikten till ankaret. Nu kan personen längst bort närma sig ankaret där hen bygger en backup till det första ankaret. När båda ankare är jämviktade börjar hissningen. Allt var mycket mer komplicerat när repet verkligen var belastat. Att göra detta på ett replag med två personer kändes inte som en önskvärd situation. Men under kontrollerade förhållande och med ett övervakande öga gick allt utmärkt för alla tre replag. Hissen byggdes med låskarbiner och prusikar, det finns såklart varianter på hur man kan göra i olika situationer. Kanske hade det gått snabbare att komma ur sprickan om man själv prusikklättrade upp. Allt detta kan och bör man träna på en hel del för att sätta tekniken och utveckla för effektivare räddning. Utöver praktiska moment och turer gick vi igenom turplanering, navigering, gradering och annat tänkvärt när man ska ge sig ut på snö och is.

Kursens mål är att deltagare skall kunna ge sig ut på glaciärer på egen hand med andra som har samma kunskap. Men som med alla erfarenhet – de tar tid att samla – så utvecklas i sakta mak; börja enkelt med ett replag med tre personer. Efter kursen känner jag mig trygg med att ge mig ut med två till glaciärvandrare med rätt utrustning på enklare expeditioner. Jag själv ser fram emot att se många glaciärer och olika förhållanden i Sverige och utomlands. För denna gång packade vi ihop våra tunga väskor och skickade iväg dem med helikopter till Nikkaloukta. Gruppen tog farväl och gav sig av på olika vägar hemåt.

Tydligt mönster av glaciärsprickor från Norra Klippberget

Faktaruta
Längd: 5 heldagar kurs i Tarfala
Boende: Tarfalastugan eller i tält
Utrustning: sele, isyxa, stegjärn, låskarbiner, prusiksnören, hjälm
Förkunskap: grundkurs klippklättring eller motsvarande


Nygrens led till Kebnekaise Nordtopp

This story is in Swedish, translation will be linked here in the future.

Tarfalastugan till Kebnekaise fjällstation via Storglaciären, Nygrens led, Nordtoppen, Sydtoppen och Östra leden.

Som nystöpta glaciärvandrare gav vi oss ut på vår första glaciärtur under eget ansvar. Vi skissade upp en plan kvällen innan och gav oss av strax efter sex på morgonen från Tarfalastugan. Via forskningsstationen och deras bro tog vi oss in på den framsmälta Storglaciären. Sakta men säkert i den snälla lutningen jobbade vi oss uppåt tills vi bestämde oss för att knyta oss in och ta på stegjärn. När vi kom över krönet av Storglaciären då började molnen samlas bakom och under oss, solen höll oss varma och glada. Vi följer alpinistens mantra “i sakta mak” utan pulshöjningar. Sista biten upp mot Nygrens led blev brantare och vi satte ett par isskruvar på vägen upp.

Storglaciären Tarfala Kebnekaise with clouds below
Storglaciären Tarfala Kebnekaise med molnen under oss.

Klockan tio stod vi under stenblocket som markerar starten på Nygrens led, där tog vi en fika och laddade upp för klättringen. Vi visste inte vad som väntade oss i form av säkringar eller svårigheter. Det vi visste var “håll er på kammen och vik av höger mot slutet”. Vi höll oss till tipset och det ledde oss till toppen. Första delen gjorde vi med löpande säkringar, i de flesta fall i parallella sprickor mellan klippblock eller bergsprickor. När vi bytte till vanlig klättring och säkring tappade vi rejält med hastighet. I efterhand kunde vi nog gått med löpande säkringar mycket längre för att spara tid och effektivisera.

Kebnekaise Nygrens led group photo before tying in
Kebnekaise Nygrens led. Replaget.

Klättringen är egentligen enkel, men stenskravel, lösa block och snötäckta delar gjorde klättringen lite extra spännande. Vi var tre i replaget och försteman klättrade med ledsäkring och andre- och tredjeman var inknytna sedan tidigare glaciärvandring och klättrade med toppsäkring. Njutningen var total när vi såg snökammen ovan, solen gassade och vi kravlade upp i snön och stod sedan 30 meter till vänster om Nordtoppen. På Nordtoppen åt vi lunch med perfekt utsikt över fjällen och Sydtoppen från den folktomma sidan med den på håll vassa kammen mellan topparna. Kamvandringen mellan nord och syd såg smal ut på håll, men den var mindre dramatisk än vad det så ut. Vi gick såklart i replag och med yxan redo. Väl på den upptrampade sidan av Sydtoppen knöt vi ur oss och siktade på östra ledens Via Ferrata nedstigning. Från Sydtoppen ner till Björlings Glaciär gick fort, sen började vandringsleden nedåt mot fjällstationen då kändes kängorna hårda och tunga.

Kebnekaise Nordtoppen view over Sydtoppen and the ridge between
Kebnekaise Nordtoppen utsikt mot Sydtoppen

Vi tog hela fjorton timmar på oss, vi gick lugnt och pausade då och då. På Nygrens led spenderade vi en hel del tid, vilket kan förkortas rejält om man går med löpande säkring så länge man kan. Nygrens led har säkert gjorts helt utan säkringar också, men vi satsade på säkerhet istället för snabbhet. Jag tror att elva timmar kan vara en rimlig tid att sikta på.

Kamvandring mellan Nordtoppen och Sydtoppen

Personlig utrustning:
Stegjärn
Isyxa
Låskarbiner (ca 5 st)
Karbiner
Slingor (2 st minimum 120cm)
Repbroms
Gemensam utrsutning:
60 meter enkelrep
2 st 0,5 camalot
2 st 0,75 camalot
2 st 1 camalot
1 st 2 camalot
Några kilar (kunde vi klarat oss utan)
Slingor (en del stenformationer kan man använda som mellansäkring eller ankare)
5 st alpine quickdraws
3 st quickdraws

I utrustningsväg hade vi det vi behövde för ledklättring, om man gått löpande kunde man nog klarat sig med färre kamsäkringar. Kilarna använde vi sparsamt, de flesta placeringar var helt paralella sprickor. Tricams eller hexor kunde fyllt en funktion. 60 meter rep var oftast för mycket, men i räddningssituation hade det varit bra att ha. Om man vill spara in eller om man är ett mindre replag kan man klara sig med kortare rep.

Upplevelsen var total, vädret var perfekt, sol och perfekt sikt runt hela fjällkedjan. Jag kommer definitivt åka tillbaka och ta sikte på någon av de andra topparna i området runt Tarfala och Kebnekaise.